Denna text har inte anspråk på att vara en komplett historik, men ett försök till att ge en bild av hur vattenbombaren utvecklades.
Ett antal konkurrerande företag/projekt existerade i USA, särskilt under 50-60–talet, och i Australien utvecklades vattenbombningen samtidigt. Har Du något att bidra med eller komplettera historien med, hör gärna av Dig till webmaster@waterbomber.se .
Trevlig läsning!
/Webmaster
Tidiga försök
På 20-talet genomfördes försök med Curtis HS2L/Felixstove class flygbåtar vid Jerico Beach i Canada.
OPAS – Carl Crossley – Tom Cooke – George Gill
Under tidigt 40-tal lekte Ontario Provincial Air Service (OPAS) i Canada med tanken att använda flygplan för att bomba skogsbränder. En OPAS pilot/mekaniker Carl Crossley modifierade pontonerna på en Noorduyn Norseman Bushplane (eventuellt ett Stinson Reliant eller ett annat biplan med öppen cockpit) så att de kunde ta upp och fälla 100 Gallon vatten.
Crossley skapade först ett invecklat system med metallrör , knän och nipplar för att få upp vattnet i en tank under det att flygplanet flög längs vattenytan på en sjö. Dessa försök föll inte ut väl tills en brandman föreslog att han skulle använda en brandpump och brandslang. Detta var ett effektivt sätt att få in vattnet i tanken, men att dumpa det från luften med någorlunda precision var en besvikelse.
Crossley gav emellertid inte upp. Han fick iden att ta in vattnet direkt i flottörena. Problemet var att dåtidens pontoner inte var uppdelade i fack. Risken var att man överfyllde pontonerna och detta kunde leda till katastrof. De två största problemen var att piloten inte visste hur mycket vatten som flödade in i pontonerna, samt att det fanns inget sätt att snabbt dumpa lasten. Det fanns inga hydrauliska bombluckor för att dumpa vattnet.
Crossley förstod vad som måste göras och ett par pontoner konverterades enligt hans ritningar. En Noorduvn Norseman utrustades med dessa pontoner, en anordning för att ta upp vatten och bombningskontroller installerades i cockpit.
Hans första attack på en skogsbrand var nära Temagami i augusti 1945. Trots att han bara hade 100 Gallon ombord, som tog nio sekunder att dumpa, kunde Crossley slå ner lågorna så att eldsläckningspersonal på marken kunde gå in och släcka elden.
Tyvärr delade inte OPAS ledning Crossleys entusiasm för projektet och lite senare lämnade han OPAS för att marknadsföra sin idé gentemot den federala regeringen.
OPAS fortsatte dock med närbesläktade experiment. Riktiga ”vattenbomber”, vattentäta påsar med 5 Gallon vatten, dumpades genom kameraöppningen på en Beaver under sent 40-tal. Detta blev ingen succé.
1946 konverterade OPAS en PBY-5A Canso för vattenbombning, de försåg den med yttre vattentankar, men den konverterades senare till ett skogsbesprutningsplan och såldes ett år senare.
Crossleys idéer togs up igen av en f.d. RCAF Canso-pilot vid namn Tom Cooke och då pilot vid OPAS. Idéen att ha en vattenfylld tank i planets kabin och dumpa vattnet genom sidodörrana skrotades snabbt.
Då föreslog George Gill, en flygmekaniker, att de skulle försöka med öppna svängbara tankar monterade på varje ponton. Dessa tankar kunde lätt fyllas genom att helt enkelt förflytta flygplanet snabbt längs vattenytan. En serie kablar och brytskivor tillät piloten att dumpa lasten, och eftersom tankarna var försedda med vikter i botten, rätade de upp sig automatiskt, redo för nästa påfyllning. Äntligen succé.
De första flygplanen att förses med sistnämnda system var de enmotoriga Beaver, varvid var och en lastade cirka 80 Gallon vatten. Senare utvecklades liknande större svängbara tankar för den större Ottern, vilket följes av byggandet av en enda 210 Gallon belly tank.
På sommaren 1957 fick Cooke sin chans att bekämpa en brand i Sudbury District, Med en enda Otter försedd med svängtankar var det möjligt för honom att kontrollera en eldremsa en Mile lång tills markpersonalen anlände och installerade sin eldbekämpningsutrustning. Det sas senare att utan vattenbombning skulle elden snabbt växt till ohanterlig storlek.
Ankomsten av den kraftfullare Turbo Beavern 1965 ledde OPAS återigen till iden att ta in vattnet direkt i pontonerna. I samarbet med Field Aviation finslipades den ursprungliga iden från 1944 och anpassades till alla OPAS flygplan. Carl Crossleys dröm om luftburen brandbekämpning hade äntligen lyft.
Skyway
1952 startade Skyway i Canada enligt egen utsago experiment med vattenbombning av skogsbränder med Stearmans. Det stod tidigt klart att planets kapacitet var för begränsad, och experimenten fortsatte 1957 med 7 st Gumman Avenger TBM. Skyway utveckalde i första hand en teknik att bomba med mindre mängder vatten med brandhämmande medel och ibland gödningsmedel med mindre flygplan. Denna teknik är snarare förebyggande och begränsande än släckande. Skyways sålde 1966 sin vattenbombnings och besprutningsverksamhet till Conair Aviation som idag är ett av de ledande företagen inom vattenbombning.
”Operation Firestop”
1954 prövades i San Diego USA ett antal flygplan i ”Operation Firestop” där bränder anlades för att sedan vattenbombas.
Willows Flying Services – Bröderna Nolta
I USA utvecklades en vattenbombare av Willows Flying Services 1955. Det var en Boeing Stearman 75 ”Cadet” Agricultural Aircraft N75081, modifierad med en 170 Gallons tank. Floyd Nolta skar upp ett hål i botten på flygplanet, satte dit en gångjärnsförsedd lucka och ett rep med en utlösningsmekanism och fyllde på vatten. Hans bror Vance Nolta genomförde den första vattenbobmningsövningen den 23 juli 1955 och den första operativa vattenbombningen den 12 augusti 1955 på en brand i Mendoninco National Forest. 1956 bestod Willows Flying Services vattenbombningsflotta av 4 Stearman PT-17 och 3 Naval Aircraft Factory N3N. 1956 använde de även brandhämmande medel vid brandbekämpning.
En Lockheed Neptune ... var det någon som tycker att vattenbombare är nördigt?
/2010-01-26 uppdaterad/2010-02-04 |